Pages

Friday, April 12, 2013

Misstankens kranka blekhet

Göran Larsson vid Göteborgs universitet skrev i boken Muslimerna kommer! att forskare som skriver om Islam och muslimer nästan automatiskt reduceras till politiska slagträ. Det finns bara två sidor. Antingen är forskaren en så kallad "muslimkramare" som inte inser den omedelbara fara som lurar bakom hörnet när muslimerna lyckats få fäste i Europa. Alternativet är att forskaren reduceras till en bärare av islamofoba och alarmistiska osanna vrångbilder. Grundproblemet som Larsson och många andra religionsforskare pekar på ligger i idén om ett essentiellt islam, det "sanna" islam. Detta "sanna" islam ser så klart olika ut beroende på narrativet. Counter-jihad rörelsens "sanna islam" är så klart inte likt Muslimska fredsrörelsens "sanna islam." Men med misstankens hermeneutik kan man ifrågasätta alla muslimska initiativ som lömska kommandoräder in i Europas hjärta. Medan vi sover så tar muslimerna över och vi vaknar upp i ett medeltida samhälle där kvinnor strippats från sina rättigheter, alla böcker utom koranen bränns offentligt och alla icke-muslimer förvandlas till underdåniga slavar i muslimernas våld.

En del muslimer som jag talat med uttrycker en uppgivenhet inför denna misstankens skuld de tvingas på. Om de uttalar sig mot exempelvis terrorbrott, husfridsbrott eller något annat som tenderar att beskrivas som "muslimska" problem så anklagas de (i vissa läger) för att ljuga och i hemlighet stödja brotten. Om de håller tyst så anklagas de likväl för att inte protestera tillräckligt emot det och således också egentligen ge sitt tysta medgivande för brott. -Damned if you do, damned if you don't.

"Bland islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer har emellertid taqiyya kommit att betyda att det är en muslimsk plikt att ljuga för icke-muslimer, som en del av islamiseringen av världen. Denna strategiska definition av begreppet får innebörden att deltagare i den kontrajihadistiska miljön inte behöver ta hänsyn till argument från muslimer, eftersom varje uttalande som inte överensstämmer med den egna islamförståelsen kan avfärdas som förställning och lögn." (Religionsvetenskapliga kommentarer)


Den 8 april så rapporterade tidningen Expo att Socialdemokraterna valt in en kritiserad ledamot i partistyrelsen. Omar Mustafa.

Kritiken som riktas mot Omar Mustafa kommer huvudsakligen från Willy Silberstein, ordförande för SKMA. Att Silberstein uppmärksammar antisemitism är förvisso inget konstigt. Organisationen han är ordförande för har ju som primär uppgift att vara en vakthund mot antisemitism. Vad som blir lite bisarrt i Expos artikel är att Omar Mustafa aldrig påstås vara antisemit utan kritiken gäller den organisation han är ordförande för som erbjudit en plattform för antisemitiska åsikter genom de föreläsare man valt att bjuda in på de konferenser som man arrangerat. Föreläsare som, vad jag förstår, har uttryckt helgalna konspiratoriska idéer om judarna utanför den konferens som Omar Mustafa varit arrangörsansvarig för. Man kan alltså ställa öppna frågor om Omar Mustafas omdöme. Rubriksättningen och artikeln syftar dock snarare till att misstänkliggöra, inte till att problematisera.

Ganska snart drar Expos artikel upp damm och fler tyckare drar fram för att positionera sig. Henry Bronett förfärar sig på SVT debatt att Socialdemokraterna inte tar kraftigt avstånd mot antisemitismen. Hans argument bygger då på en tredje gradens misstänkliggörande genom association. Bronett insinuerar att Socialdemokraterna röstfiskar genom att välja in Omar Mustafa i partistyrelsen. Det är osmakligt av framförallt ett skäl, bilden av "invandrare" som politiska alibin. Omar Mustafa väljs alltså inte in i Socialdemokraternas partistyrelse på egna meriter utan för att "röstfisket är ju som bekant igång." Misstankens hermeneutik.

Socialdemokraten Thabo 'Muso och liberalen Torbjörn Jerlerup skriver på sidan motargument att anti-rasismen måste vara konsekvent, vilket så klart stämmer. Även här så riktar man huvuddelen av kritiken mot SAP och inte mot Omar Mustafa. Problemet är inte egentligen Omar Mustafa utan att Socialdemokraterna valt in Omar Mustafa då denne varit ordförande för en organisation som bjudit in talare som i andra sammanhang visat sig vara två foliehattar. I sammanhanget som Omar Mustafa varit i har de dock inte bjudits in för att tala om Israel, judar eller något annat som kan kopplas till antisemitism. Återigen, man kan ifrågasätta Islamiska förbundet och Omar Mustafas omdöme, men anklagelser om antisemitism inom (S) och hos Omar Mustafa förblir insinuationer. Retoriskt så fungerar det dock. Misstanken ensamt är tillräckligt för att döma i medielogiken.

Socialdemokrater hoppar av partiet i protest mot den öppna antisemitism som nu härjar inom partiet. Nima Gholam Ali Pour hoppar av och förklarar:

"Att Omar Mustafa blivit ersättare i partistyrelsen visar en gång för alla att antisemitismen har kommit till Socialdemokraterna för att stanna. 'Alla ska med', men inte judarna! Det går inte att bortse från accepterandet av antisemitiska tendenser inom partiet." 

Som stående utanför (S) kan man undra hur det egentligen står till i partiet egentligen. Har (S) blivit ett parti där antisemitismen kultiveras och växer ohämmat? Nej, det låter ju faktiskt förryckt. Det är svårt att leda i bevis att Reepalu, Kaba och Mustafa visar på en antisemitisk tendens inom SAP. Det är svårt att leda i bevis att de överhuvudtaget är antisemiter i person.

Omar Mustafas svar i AB är ganska tydligt. Han är konsekvent anti-rasist och motståndare till antisemitism. Är det inte underligt, kan man undra. Trots att drevet kring Omar Mustafas person aldrig anklagade honom själv för anti-semitism blev han tvungen att avsvära sig från att vara det. Det är så misstankens kranka blekhet fungerar.

Politik har drivits mer och mer mot mot så kallade "smear campaigns." Det går inte att fastslå att Omar Mustafa är antisemit, tvärtom, om man tar honom på orden. Däremot så lyckas man placera honom i samma rum som en rykande pistol. Det räcker tydligen för att döma ut både honom och Socialdemokraterna som antisemiter, eller åtminstone att hålla antisemiter om ryggen. Anledningen till att det fungerar är enkom att Omar Mustafa är muslim. Ty att det existerar antisemitism bland (en del) muslimer vet alla. Och muslimer kan ju ljuga om det tjänar det "sanna" islams syften. Misstanken går inte att skaka av sig.

Kritiken mot Omar Mustafa är inte islomfob, men den resonerar i det counter-jihadistiska rummet. Den bygger, precis som Uppdrag Gransknings reportage om AIK och huliganerna på insinuationer och fördomar. Man stannar i frågeställningen och tycker att det är nog eftersom man vet hur det egentligen ligger till. Svaret lyssnar man inte till.