Pages

Sunday, June 30, 2013

De nakna och de spröda

Lördagen 2013-06-29 går tre kvinnor ur aktivistgruppen FEMEN in i moskén vid Björns trädgård på Södermalm i Stockholm. De tar av sig sina skor i respekt för muslimernas heliga rum och därefter tar de av sig sina tröjor och blottar sina nakna överkroppar på vilka de även har skrivit några enkla budskap. "No sharia in Egypt and the world," "Gender equality" and "My body is mine not someone's honor." Polis tillkallas till platsen och kvinnorna förs bort under visst rabalder, misstänkta för förargelseväckande beteende och ofredande. (DN, 24 (med bilder), SvD)

Nyheten sprider sig ganska fort på Facebook och Twitter och en positioneringsdebatt utbryter ganska fort. Var det rätt eller fel? De som menar att FEMEN agerat rätt stöder sig på argument som att det är bra att skaka om "mullor i den überpatriarkala världen." De som vänder sig mot FEMENs aktion menar däremot att aktionen saknade fingertoppskänsla och försvårade det framtida arbetet för muslimska feminister.

FEMEN själva kommenterar aktionen på följande vis när jag frågar vad aktionens syfte var:


  • 2:46amFEMEN swedenHello and thanks you for your question, there was a lot of purposes with the action in the mosque. The date was chosen because of what's happening in Egypt, as a message against the Islamic Brotherhood and islamization with stronger sharia-laws after the Arabian Spring. The action was led by Aliaa Elmahdy, and if you are not familiar with her story you can find it by google. Also Meriam from FEMEN Tunisia was part of the action, and she's a muslim against islamism. While Jenny from FEMEN Sweden is a cultural relativist against oppression.
    One message is that our bodies are Our bodies, and not for anybody else to decide over in a oppressive way; for example in the name of religion or culture, or sexism. Human rights are priorities that comes before culture or religion. Our bodies are not for anybody else to feel shame, and we are not responsible for uncontrollable lusts in anybody else, etc. Also if this demonstration was made in Egypt or Tunisia, for example, we would have received an enormous amount of death threats and more, and we want to make a point in that it should not be like this, ..yet we are receiving loads of this threats right now from abroad. A woman's breasts are as natural as a man's breasts, and with sharia-laws this stand point is not an option. We were during the action called "uneducated whores from hell that should be punished" and told that we made the action because we were not well-fucked, etc, and this is an example of what we are demonstrating against. We believe in individual freedom of choice without oppression against others. An endless amount of girls and women, like Aliaa and Meriam, can tell about several types of oppression from living in an islamic culture, and there's a lot of disturbing stories of the same kind from young women in Sweden too. Our political messages on our bodies were "Gender Equality" "My body No sin" "Social freedom now" "No sharia in Egypt and the world" "Women wont stand in the back" "Fuck islamism" "My body is mine not somebodies honour" and we were also shouting "Nudity is freedom" "Women freedom" "No sharia" "No oppression" and "Fuck your morals". "Fuck your morals" is in solidarity with Amina in Tunisia who is in prison since 19th of May without a trial, which you also can google more about if you're not familiar with what's going on, and why Amnesty is involved in her case. We believe in freedom of expression, and of course we also support Pussy Riot and their protest in the Ortodox church. We went to the mosque in Stockholm when there was few people and no prayer time, and we took of our shoes, to show our respect to individuals sacred space - but we do have a limit for our respect. We find it very disproportionated to speak about disrespect against a sacred space as something worse than the disrespect towards living beings; children, women, homosexuals, etc. The way women are being treated in the name of Islam, in their homes, in the streets and in prisons should make a lot more headlines in media than our bare breasts in a mosque! Now what we Femen made is being used in a debate in Sweden that talks about neocolonialism, islamophobia and racism on one side, and on the other hand multiculturalism and culture relativism combined with anti-feminism, and we find it weirdly ignorant as the action was led by Aliaa accompanied with Meriam and Jenny - with their different backgrounds showing how this is more complex. Femen is for worldwide individual freedom, and we can't really find this freedom in the polarized debate climate in Sweden. If the action can give a broader perspective to this debate, that's another purpose fulfilled with the demonstration. Femen is against theocracies and we use our breasts as a political tool to make our message heard. Another purpose of the action was for our message to reach some of the women and men under oppression, to give them a hope for change, and strength to not give up. Women spring is coming and there will be millions of us. Solidarity with all people standing up against religious oppression!
FEMEN ville genom sin aktion alltså uppmärksamma oss på följande saker:

1. Den tilltagande islamiseringen av Egypten i det Muslimska Brödraskapets händer.
2. Att kvinnors kroppar tillhör kvinnorna (och inte skall underställas politik eller religiösa regelverk)
3. Att ovanstående demonstration hade resulterat i ett oräkneligt antal mordhot om den hade utförts i Tunisien eller Egypten.
4. Att kvinnors bröst är lika naturliga som mäns, vilket under shari'ahlagar inte är en möjlighet.
5. Att de tror på individens frihet att välja, utan förtryck över andra (individer).
6. Att det förtryck som kvinnor utsätts för i islams namn, i sina hem, på gatan och i fängelser borde ge större rubriker än FEMENs aktion i moskén.
7. Att bredda debatten i ett polariserat svenskt debattklimat.
8. Att FEMENs budskap skulle nå en del av de kvinnor och män som står under förtryck och ingjuta hopp och styrka i dem att inte ge upp.

FEMENs budskap är i enkla ord, tämligen spretigt och bitvis luddigt. Det är inte helt tydligt vad moskén i Björns trädgård har att göra med islamiseringen av Egypten att göra. Eller Tunisien. Förutom att en del reguljära besökare sannolikt har sina rötter i dessa länder så finns det inga officiella kanaler mellan de styrande i Tunisien och Egypten och den muslimska församlingen på södermalm. Inte vad som är känt för mig. Jag kan ju så klart ha fel i det, men FEMEN verkar inte heller sitta på någon insideskunskap som gått allmänheten förbi. På min direkta fråga om varför man valde just moskén på söder som plats så är svaret också rätt luddigt:

"of course you can repeat the link to the Islamic Brotherhood in Egypt, or what was shown in the reportage made by UG not long ago"

ISLAMISERING

Det är svårt att förstå vad länken mellan moskén och det islamiska brödraskapet (sic!) i Egypten är. Även om det är så att enskilda medlemmar, eller styrande i moskén sympatiserar med Muslimska Brödraskapets ideologiska grund eller politiska förståelse av samtiden så finns det inget som säger att man inte kan förhålla sig kritiskt till hur man implementerar denna politik i Egypten. Framförallt så finns det inget som tyder på att man tycker att det är en bra politisk modell för Sverige. Tongivande personer kring moskén (Islamiska Förbundet i Sverige) som Aberizak Waberi och Omar Mustafa har ju snarare tvärtom valt att engagera sig i den Svenska etablerade partipolitiken.

Referated till Uppdrag Granskning är (antagligen) det reportage som lyckades påvisa att det bedrevs en del pastoral verksamhet i en del moskéer i Sverige av frivilliga som saknade adekvat utbildning och hyste en hel del moralkonservativa uppfattningar om kvinnors och män roller i familjen. Just moskén på södermalm vidtog åtgärder omedelbart för att se till att församlingens pastorala verksamhet skall bedrivas av utbildad personal. Att man är moralkonservativ kan kanske vara provocerande, men det är inget brott. Det är t.o.m etablerad politik i vissa svenska partier.


POLITIK

Det är något av en paradox att utföra en politisk protest i ett religiöst rum i en sekulär stat. Eftersom FEMEN (antagligen) stöder idén om den sekulära staten, där kyrka och stat skiljs åt, så blir deras politiska handling något av att sparka upp en öppen dörr. Staten lägger sig inte i religionstolkningen och församlingarna strippas å sin sida på politisk makt. Individen kan (juridiskt) välja att tillhöra församlingen eller ej och hens rättigheter garanteras av lagen. Förvisso så kan det föreligga så att individen kan känna ångest och tvivel på sociala grunder att bryta med en församling, men alternativet, att staten skulle gå in och politiskt styra församlingar och teologiska tolkningar innebär att det sekulära samhället skulle upphöra. Det kan väl knappast vara det som FEMEN vill uppnå, även om deras val av plats skulle vara mer väl vald om moskén styrdes av riksdagen.


FRIHET

Som FEMEN själva säger, vi utför denna protest därför att vi kan utföra denna protest här utan hot och repressalier. När jag var barn brukade vi provocera varandra genom att vifta med handen framför varandras ansikten med tillägget: - Luften är fri, luften är fri. Premissen för leken var att bara en direkt kontakt med sin antagonist berättigade en vedergällning. Vanligtvis i form av ett knytnävsslag på valfri mjukdel. Målet för provokatören var att bringa antagonisten ur fattning och få hen (oftast honom) att slå till utan casus belli och på så sätt ha vunnit den moraliska segern.


KROPPEN

Det är inte helt lätt att förstå vad FEMEN menar med att kvinnors bröst är lika naturliga som mäns. För de flesta av oss är det något av a priori-kunskap. Det är föreligger också så att en barbröstad man antagligen ses som opassande klädd om han dyker upp så i en moské, en kyrka eller en synagoga. På lönesamtalet, anställningsintervjun och i köttdisken förväntar vi också att möta män med täckt bringa. Det finns inget naturligt i det utan det är självklart en del av en socialt konstruerad verklighet. När vi bryter våra roller i våran sociala status så reagerar den omedelbara omvärlden. Vi förväntar oss inte att taxin körs av en brandman. Begravningen bör förrättas av en präst och inte en bartender (i alla fall rent normativt).

Inga sociala normer är huggna i sten. Exempelvis så är vi mindre benägna att reagera på kassörskans heltäckande tatuering över armarna eller synliga piercingar på försäljaren. Vi tycker däremot inte längre om att barnskötaren röker eller att vår kollega använder ordet 'negerboll.' Allt detta beror på att sociala normer förändras. Det kan vara till vårt gillande eller ogillande, men förändringen syns ganska organisk och vi deltar i den genom att försöka bromsa eller skynda på utvecklingen.

För några år sedan besökte jag en medeltida kyrka i Solna. Det var utanför gudstjänst och jag gick dit för att se om man kunde se några spår av kyrkans katolska ursprung. Vilsen i mina egna tankar gick jag omkring i kyrkan tills en röst vänligt men bestämt uppmanade mig. -Här i Guds hus tar vi av oss mössan! Det var kyrkvaktmästaren som påpekade för mig att det var opassande att bära en amerikansk baseballkeps. Jag tog naturligtvis av mig kepsen samtidigt som jag förbannade mig själv något att jag glömt denna ritual. Inte för att jag delar kyrkans syn på Jesu lidande, sakramenten  och syndafallet, utan därför att jag brustit i att uppmärksamma en social kod. Eftersom jag inte är kristen av någon bekännelse så hade det varit ganska meningslöst för mig att ge mig in i en debatt om huruvida jag bör omfattas av denna kyrkas kristna dogma i deras sociala rum.


MEDIA

Uppmärksamma inte media den Muslimska världen?
Frågar man muslimer så blir nog svaret ett rungande jo, i alla fall vad gäller negativa nyheter. Många muslimer uttrycker ofta att de målas ut som problematiska, stereotypa anti-demokrater, trots att all forskning pekar på motsatsen.(Se; Esposito, J & Mogahed, D. (2007) Who speaks for Islam: What a billion Muslims really think. Gallup Press.)

Självklart kan man ifrågasätta, precis som FEMEN gör, medias nyhetsvärdering. Men när ändamål och medel sammanblandas så som FEMEN gör det, så är det svårt att vara kritisk mot att man får uppmärksamhet. Det var ju det man sökte och fick. Aktionen får mer av ett konstnärligt värde än ett politiskt, Lars Vilks antites om man så vill. Om Vilks ville göra konst men blev en politisk slagkraft i stället så gäller det absolut motsatta för FEMEN. En kommentator på mitt facebook-flöde har redan jämfört FEMENs aktion i Stockholm men John och Yokos bed-peace happening.



LÅSTA POSITIONER

FEMEN vill bredda debatten genom att vara nakna i en moské. Det är svårt att se hur detta skall bredda debatten när FEMEN samtidigt för fram samma argument mot Islam och Muslimer som redan förs. Islam är en misogyn herrklubb, Islam (muslimer) vill styra individen till ofrihet, Man är inte emot muslimer men emot islamism etc. På vilket sätt breddar man då debatten? Man förpackar den onekligen lite annorlunda, men de centrala argumenten är de samma. Det enda unika som FEMEN skulle kunna bidra med är rätten att vara naken i moskén (samt kyrkan, templet och synagogan) men det är inte en åsikt man driver, bara en metod.

Mest talande är att flertalet av de muslimska kvinnor som kallar sig själva feminister reagerar väldigt negativt på aktionen. Fazeela Selberg Zaib skriver att FEMEN är ett viralt fenomen och att aktionen är respektlös, enligt många. Bahareh Andersson, som i många fall kan vara riktigt tuff mot muslimska organisationer i Sverige skriver även hon att tilltaget känns respektlöst och onödigt.

Anledningen till att många muslimska feminister reagerar negativt kan vara att det lilla förtroendekapital man lyckats skapa i den muslimska gruppen nu hotas att urholkas om FEMENs aktion tolkas att vara allmängiltig för vad de muslimska feministerna vill. Det är självfallet inte så. Muslimsk feminism är precis lika heterogen som feminismen, eller islam för den delen är. Dock så så riskerar nu debatten att fastna ännu mer. För eller emot Islam? För eller emot muslimsk feminism?


SLUTORD

Det svåra i att tolka aktionen är just det grumliga och spretiga budskapet. Vad vill man egentligen uppnå? Enligt FEMEN själva så har man flera syften och det är det som skapar svårigheten att nå farm med ett tydligt budskap. Man har också en del svårigheter att skilja på ändamål och medel, vilket ytterligare komplicerar situationen. Att protestera mot shari'ah i ett land vars grundlag inte bygger på någon form av islamisk rätt får mycket karaktären av en tom tunna som skramlar.

FEMEN själva säger att de valde moskén i Björns trädgård för att det är den centrala (institutionella?) moskén i Stockholm. ("XXX chose the Great Mosque as it's the mayor mosque in Stockholm")

FEMEN ger sig alltså in i en teologisk strid om vem som bäst representerar Islam av alla de muslimska församlingarna i Stockholm, eller för att man tillskriver moskén på södermalm vara navet i ett nät av ett slags moskéer som på franchisetagarvis erbjuder samma produkt som alla svenska moskéers moder på söder.

Man kan undra om inte FEMEN borde knyta till sig en duktig kommunikatör, om de nu verkligen är intresserade av att delta i den svenska debatten? Om inte så förblir de ett slags konstnärligt happening som kommer att förpassas till sidlinjen som oseriösa och mest väcka sympatisörer ibland Sverigedemokrater och andra s.k. islamkritiska aktörer. Frågan är om det är det man egentligen vill?


Solna 2013-06-30

Friday, April 12, 2013

Misstankens kranka blekhet

Göran Larsson vid Göteborgs universitet skrev i boken Muslimerna kommer! att forskare som skriver om Islam och muslimer nästan automatiskt reduceras till politiska slagträ. Det finns bara två sidor. Antingen är forskaren en så kallad "muslimkramare" som inte inser den omedelbara fara som lurar bakom hörnet när muslimerna lyckats få fäste i Europa. Alternativet är att forskaren reduceras till en bärare av islamofoba och alarmistiska osanna vrångbilder. Grundproblemet som Larsson och många andra religionsforskare pekar på ligger i idén om ett essentiellt islam, det "sanna" islam. Detta "sanna" islam ser så klart olika ut beroende på narrativet. Counter-jihad rörelsens "sanna islam" är så klart inte likt Muslimska fredsrörelsens "sanna islam." Men med misstankens hermeneutik kan man ifrågasätta alla muslimska initiativ som lömska kommandoräder in i Europas hjärta. Medan vi sover så tar muslimerna över och vi vaknar upp i ett medeltida samhälle där kvinnor strippats från sina rättigheter, alla böcker utom koranen bränns offentligt och alla icke-muslimer förvandlas till underdåniga slavar i muslimernas våld.

En del muslimer som jag talat med uttrycker en uppgivenhet inför denna misstankens skuld de tvingas på. Om de uttalar sig mot exempelvis terrorbrott, husfridsbrott eller något annat som tenderar att beskrivas som "muslimska" problem så anklagas de (i vissa läger) för att ljuga och i hemlighet stödja brotten. Om de håller tyst så anklagas de likväl för att inte protestera tillräckligt emot det och således också egentligen ge sitt tysta medgivande för brott. -Damned if you do, damned if you don't.

"Bland islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer har emellertid taqiyya kommit att betyda att det är en muslimsk plikt att ljuga för icke-muslimer, som en del av islamiseringen av världen. Denna strategiska definition av begreppet får innebörden att deltagare i den kontrajihadistiska miljön inte behöver ta hänsyn till argument från muslimer, eftersom varje uttalande som inte överensstämmer med den egna islamförståelsen kan avfärdas som förställning och lögn." (Religionsvetenskapliga kommentarer)


Den 8 april så rapporterade tidningen Expo att Socialdemokraterna valt in en kritiserad ledamot i partistyrelsen. Omar Mustafa.

Kritiken som riktas mot Omar Mustafa kommer huvudsakligen från Willy Silberstein, ordförande för SKMA. Att Silberstein uppmärksammar antisemitism är förvisso inget konstigt. Organisationen han är ordförande för har ju som primär uppgift att vara en vakthund mot antisemitism. Vad som blir lite bisarrt i Expos artikel är att Omar Mustafa aldrig påstås vara antisemit utan kritiken gäller den organisation han är ordförande för som erbjudit en plattform för antisemitiska åsikter genom de föreläsare man valt att bjuda in på de konferenser som man arrangerat. Föreläsare som, vad jag förstår, har uttryckt helgalna konspiratoriska idéer om judarna utanför den konferens som Omar Mustafa varit arrangörsansvarig för. Man kan alltså ställa öppna frågor om Omar Mustafas omdöme. Rubriksättningen och artikeln syftar dock snarare till att misstänkliggöra, inte till att problematisera.

Ganska snart drar Expos artikel upp damm och fler tyckare drar fram för att positionera sig. Henry Bronett förfärar sig på SVT debatt att Socialdemokraterna inte tar kraftigt avstånd mot antisemitismen. Hans argument bygger då på en tredje gradens misstänkliggörande genom association. Bronett insinuerar att Socialdemokraterna röstfiskar genom att välja in Omar Mustafa i partistyrelsen. Det är osmakligt av framförallt ett skäl, bilden av "invandrare" som politiska alibin. Omar Mustafa väljs alltså inte in i Socialdemokraternas partistyrelse på egna meriter utan för att "röstfisket är ju som bekant igång." Misstankens hermeneutik.

Socialdemokraten Thabo 'Muso och liberalen Torbjörn Jerlerup skriver på sidan motargument att anti-rasismen måste vara konsekvent, vilket så klart stämmer. Även här så riktar man huvuddelen av kritiken mot SAP och inte mot Omar Mustafa. Problemet är inte egentligen Omar Mustafa utan att Socialdemokraterna valt in Omar Mustafa då denne varit ordförande för en organisation som bjudit in talare som i andra sammanhang visat sig vara två foliehattar. I sammanhanget som Omar Mustafa varit i har de dock inte bjudits in för att tala om Israel, judar eller något annat som kan kopplas till antisemitism. Återigen, man kan ifrågasätta Islamiska förbundet och Omar Mustafas omdöme, men anklagelser om antisemitism inom (S) och hos Omar Mustafa förblir insinuationer. Retoriskt så fungerar det dock. Misstanken ensamt är tillräckligt för att döma i medielogiken.

Socialdemokrater hoppar av partiet i protest mot den öppna antisemitism som nu härjar inom partiet. Nima Gholam Ali Pour hoppar av och förklarar:

"Att Omar Mustafa blivit ersättare i partistyrelsen visar en gång för alla att antisemitismen har kommit till Socialdemokraterna för att stanna. 'Alla ska med', men inte judarna! Det går inte att bortse från accepterandet av antisemitiska tendenser inom partiet." 

Som stående utanför (S) kan man undra hur det egentligen står till i partiet egentligen. Har (S) blivit ett parti där antisemitismen kultiveras och växer ohämmat? Nej, det låter ju faktiskt förryckt. Det är svårt att leda i bevis att Reepalu, Kaba och Mustafa visar på en antisemitisk tendens inom SAP. Det är svårt att leda i bevis att de överhuvudtaget är antisemiter i person.

Omar Mustafas svar i AB är ganska tydligt. Han är konsekvent anti-rasist och motståndare till antisemitism. Är det inte underligt, kan man undra. Trots att drevet kring Omar Mustafas person aldrig anklagade honom själv för anti-semitism blev han tvungen att avsvära sig från att vara det. Det är så misstankens kranka blekhet fungerar.

Politik har drivits mer och mer mot mot så kallade "smear campaigns." Det går inte att fastslå att Omar Mustafa är antisemit, tvärtom, om man tar honom på orden. Däremot så lyckas man placera honom i samma rum som en rykande pistol. Det räcker tydligen för att döma ut både honom och Socialdemokraterna som antisemiter, eller åtminstone att hålla antisemiter om ryggen. Anledningen till att det fungerar är enkom att Omar Mustafa är muslim. Ty att det existerar antisemitism bland (en del) muslimer vet alla. Och muslimer kan ju ljuga om det tjänar det "sanna" islams syften. Misstanken går inte att skaka av sig.

Kritiken mot Omar Mustafa är inte islomfob, men den resonerar i det counter-jihadistiska rummet. Den bygger, precis som Uppdrag Gransknings reportage om AIK och huliganerna på insinuationer och fördomar. Man stannar i frågeställningen och tycker att det är nog eftersom man vet hur det egentligen ligger till. Svaret lyssnar man inte till.



Monday, February 4, 2013

La Desintegration [Review]

Fransk socialrealism kommer alltid att brottas med Mathieu Kassovitz La Haine (1995). Den Marockanskfödde Philippe Faucon gör inte sin film La Désintégration (2011) i tävlan med Kassovitz, men det är oundvikligt att La Haine är måttstocken. Det är nästan lite synd om de franska socialrealisterna.

Faucons film handlar om tre unga fransmän, en konvertit till islam och två nordafrikaner och hur dessa ganska snabbt under renegaden Djamels inflytande övertygas om att utföra ett sprängattentat mot NATO-högkvarteret i Bryssel.

Faucon är balanserad i sitt sätt att hantera den motståndsideologi som driver de tre att bli självmordsbombare. Han visar tydligt i filmen att våldsromantiken inte kommer ifrån moskéerna, vilka filmens trickster-figur Djamel fördömer som icke-sann islam. I en våg av (amerikanska) filmer där muslimskt politiskt våld har förklarats som motiverat av extra-religiösa sentiment, så blir Faucons klipp där han visar på hur våldsromantikern avsvär sig moskéns predikande ganska förlösande. På det sättet liknar Faucons verk den brittiska Four Lions, fast utan de komiska inslagen.

Berättelsen, den psykologiska myllan, känner vi dock igen. Rasismen som gör att den unga Ali inte kan få en praktikplats trots 160 utskickade CV:n. De utslitna föräldrarna som inte har kraft kvar. Hopplösheten och ilskan. Faucon skickar ett budskap som vi kan känna igen i den svenska debatten. Det är inte islam som skapar muslimskt våld. Det är det nya klassamhället, där muslimer (ofta) ser sig själva i botten utan möjligheter att få klättra uppåt, eller ges någon egentlig delaktighet i samhället.


Filmens verkliga behållning ligger i det fantastiska skådespelet hos Zahra Addioui, som spelar den ensamstående mamman till Ali, hans bror och syster. Det är nedtonat och lågmält och fantastiskt varmt. Gång på gång så upplyser hon både sina söner och oss flugor på väggen om vad mänsklighet och Islam är. "Lyssna min son. Jag är glad för att du har blivit religiös men, om du talar om religion, skrik inte. Hata inte," förmanar hon Ali när han plötsligt faller ut i en tirad mot sin syster som inte bär slöja.

Faucon verkar ha uppmärksammat något. De hatfyllda budskapen, oavsett vilken sida det handlar om, måste alltid skrikas ut.

La désintégration är skönt befriad från moralism och pekar istället ut problemet med det nya franska klassamhället. Det är inte helt lätt att kritisera Faucon. Han fokuserar på det psykologiska porträttet av filmens karaktärer, ser inte islam som en mylla där terrorism oundvikligt kommer att växa fram. Ändå så vill filmen inte riktigt gripa tag. Inte som La Haine. Kanske för att igenkänningen var starkare med Kassovitz film?

Wednesday, January 30, 2013

tankar kring Uppdrag Granskning

Teknikens under lät mig se Uppdrag granskning som återvände till moskéerna för att följa upp vad som skett efter den ursprungliga granskningen där man lyckats vaska fram att människor knutna till moskéerna gett kvinnor råd som stred emot svensk lagstiftning och kanske viktigare vad man kanske skulle kunna benämna som god sed.

Mina omedelbara reaktioner på uppföljningen följer ungefär samma linje som på ursprungsreportaget. Det dubbla budskapet som mång muslimer är medvetna om existerar i församlingarna skulle komma att ifrågasättas förr eller senare. Jag hade i diskussion med Fazeela Selberg Zaib, redan kommit fram till om muslimer själva inte lyfte dessa frågor internt så skulle de oundvikligen komma att debatteras i offentlighetens obarmhärtiga ljus. Vilket de nu gjort.

Det mest problematiska med programmet är vinklingen att frågan handlar om en konflikt mellan "bokstavstroende" och "nytänkande" muslimer. Det är en mediahållning som kanske är oundviklig då formatet inte kan hantera komplexa förklaringar, men det är en grovt förenklad bild av verkligheten. Om något så skulle det redaktionella arbetet kunnat göra programmet till ett inlägg i en debatt som visar upp hur mångfasetterad den "muslimska gruppen" är i Sverige. I stället väljer man alltså att ge bilden av två läger och en kamp om tolkningsföreträde. Kampen om tolkningsföreträde finns där absolut, men den är betydligt mer komplex än ett svart och ett vitt läger.

Den genomgående frågan handlade till stor del om polygami. Där ingången i frågan verkade handla om att polygami i sig är orättvist och förkastligt, vilket så klart ytterligare polariserar reportagets "bokstavstroende" mot "nytolkarna". En antydan till en intressant analys gavs tillsammans med Mohammed Fazlhashemi där man använde begreppen tid och plats för att se på olika sätt att förhålla sig till religiösa sedvänjor. Här kunde man verkligen ha gjort något intressant av frågan men tyvärr så fick inte det något större utrymme utan blev istället ett verktyg för att dela upp muslimer i de som menar att tiden kräver nytolkningar och de som menar att platsen kräver eftergifter.

Polygamibegreppet problematiserades inte heller det. Här skulle man kunna anklaga UG för att föra en värdekonservativ linje eftersom man gör sitt reportage med utgångspunkten att polygami är fel. Snarare så borde en diskussion om polyamorösitet vara mer behjälplig. Det viktiga, ur ett demokratiskt perspektiv, borde inte vara hur människor väljer att organisera sina familjeliv, utan att alla inblandades rättigheter bevakas. Om inget annat så skulle diskussionen komma framåt i alla fall och vi skulle slippa att trampa vatten i väntan på ett mer rättvist samhälle.

Programmet kretsar kring en intressant fråga som handlar om texttolkning. Fazlhashemi uttrycker det elegant genom att förklara att texten i sig inte talar utan att det är människorna som får den att tala. Tyvärr verkade inte redaktionen alert nog att ta vara på det uttalandet och underlät att förtydliga det. Idén om att det finns ett "sant koraniskt islam" för de som följer boken ordagrant och ett "liberalt mysigt islam" för de som kunde tänka sig att välja bort vissa passager ligger som en överordnad ideologi rakt igenom hela reportaget. Det är lite trist.

Det som däremot framstår som alltmer tydligt efter reportaget är att gubbväldet i de svenska moskéerna verkar sjunga på sin sista refräng. Förvisso har de lite taskigt fångats i ett strålkastarljus som framhäver varenda blemma mer tydligt än passfotoautomaterna, men det blir allt tydligare att de saknar den intellektuella skärpa som kommer att krävas av församlingsledare i framtiden.

Det skall bli spännande att se hur imam-projektet med Kista folkhögskola kommer att fortlöpa i framtiden.

Friday, January 4, 2013