Fransk socialrealism kommer alltid att brottas med Mathieu Kassovitz La Haine (1995). Den Marockanskfödde Philippe Faucon gör inte sin film La Désintégration (2011) i tävlan med Kassovitz, men det är oundvikligt att La Haine är måttstocken. Det är nästan lite synd om de franska socialrealisterna.
Faucons film handlar om tre unga fransmän, en konvertit till islam och två nordafrikaner och hur dessa ganska snabbt under renegaden Djamels inflytande övertygas om att utföra ett sprängattentat mot NATO-högkvarteret i Bryssel.
Faucon är balanserad i sitt sätt att hantera den motståndsideologi som driver de tre att bli självmordsbombare. Han visar tydligt i filmen att våldsromantiken inte kommer ifrån moskéerna, vilka filmens trickster-figur Djamel fördömer som icke-sann islam. I en våg av (amerikanska) filmer där muslimskt politiskt våld har förklarats som motiverat av extra-religiösa sentiment, så blir Faucons klipp där han visar på hur våldsromantikern avsvär sig moskéns predikande ganska förlösande. På det sättet liknar Faucons verk den brittiska Four Lions, fast utan de komiska inslagen.
Berättelsen, den psykologiska myllan, känner vi dock igen. Rasismen som gör att den unga Ali inte kan få en praktikplats trots 160 utskickade CV:n. De utslitna föräldrarna som inte har kraft kvar. Hopplösheten och ilskan. Faucon skickar ett budskap som vi kan känna igen i den svenska debatten. Det är inte islam som skapar muslimskt våld. Det är det nya klassamhället, där muslimer (ofta) ser sig själva i botten utan möjligheter att få klättra uppåt, eller ges någon egentlig delaktighet i samhället.
Filmens verkliga behållning ligger i det fantastiska skådespelet hos Zahra Addioui, som spelar den ensamstående mamman till Ali, hans bror och syster. Det är nedtonat och lågmält och fantastiskt varmt. Gång på gång så upplyser hon både sina söner och oss flugor på väggen om vad mänsklighet och Islam är. "Lyssna min son. Jag är glad för att du har blivit religiös men, om du talar om religion, skrik inte. Hata inte," förmanar hon Ali när han plötsligt faller ut i en tirad mot sin syster som inte bär slöja.
Faucon verkar ha uppmärksammat något. De hatfyllda budskapen, oavsett vilken sida det handlar om, måste alltid skrikas ut.
La désintégration är skönt befriad från moralism och pekar istället ut problemet med det nya franska klassamhället. Det är inte helt lätt att kritisera Faucon. Han fokuserar på det psykologiska porträttet av filmens karaktärer, ser inte islam som en mylla där terrorism oundvikligt kommer att växa fram. Ändå så vill filmen inte riktigt gripa tag. Inte som La Haine. Kanske för att igenkänningen var starkare med Kassovitz film?
Faucons film handlar om tre unga fransmän, en konvertit till islam och två nordafrikaner och hur dessa ganska snabbt under renegaden Djamels inflytande övertygas om att utföra ett sprängattentat mot NATO-högkvarteret i Bryssel.
Faucon är balanserad i sitt sätt att hantera den motståndsideologi som driver de tre att bli självmordsbombare. Han visar tydligt i filmen att våldsromantiken inte kommer ifrån moskéerna, vilka filmens trickster-figur Djamel fördömer som icke-sann islam. I en våg av (amerikanska) filmer där muslimskt politiskt våld har förklarats som motiverat av extra-religiösa sentiment, så blir Faucons klipp där han visar på hur våldsromantikern avsvär sig moskéns predikande ganska förlösande. På det sättet liknar Faucons verk den brittiska Four Lions, fast utan de komiska inslagen.
Berättelsen, den psykologiska myllan, känner vi dock igen. Rasismen som gör att den unga Ali inte kan få en praktikplats trots 160 utskickade CV:n. De utslitna föräldrarna som inte har kraft kvar. Hopplösheten och ilskan. Faucon skickar ett budskap som vi kan känna igen i den svenska debatten. Det är inte islam som skapar muslimskt våld. Det är det nya klassamhället, där muslimer (ofta) ser sig själva i botten utan möjligheter att få klättra uppåt, eller ges någon egentlig delaktighet i samhället.
Filmens verkliga behållning ligger i det fantastiska skådespelet hos Zahra Addioui, som spelar den ensamstående mamman till Ali, hans bror och syster. Det är nedtonat och lågmält och fantastiskt varmt. Gång på gång så upplyser hon både sina söner och oss flugor på väggen om vad mänsklighet och Islam är. "Lyssna min son. Jag är glad för att du har blivit religiös men, om du talar om religion, skrik inte. Hata inte," förmanar hon Ali när han plötsligt faller ut i en tirad mot sin syster som inte bär slöja.
Faucon verkar ha uppmärksammat något. De hatfyllda budskapen, oavsett vilken sida det handlar om, måste alltid skrikas ut.
La désintégration är skönt befriad från moralism och pekar istället ut problemet med det nya franska klassamhället. Det är inte helt lätt att kritisera Faucon. Han fokuserar på det psykologiska porträttet av filmens karaktärer, ser inte islam som en mylla där terrorism oundvikligt kommer att växa fram. Ändå så vill filmen inte riktigt gripa tag. Inte som La Haine. Kanske för att igenkänningen var starkare med Kassovitz film?
