Teknikens under lät mig se Uppdrag granskning som återvände till moskéerna för att följa upp vad som skett efter den ursprungliga granskningen där man lyckats vaska fram att människor knutna till moskéerna gett kvinnor råd som stred emot svensk lagstiftning och kanske viktigare vad man kanske skulle kunna benämna som god sed.
Mina omedelbara reaktioner på uppföljningen följer ungefär samma linje som på ursprungsreportaget. Det dubbla budskapet som mång muslimer är medvetna om existerar i församlingarna skulle komma att ifrågasättas förr eller senare. Jag hade i diskussion med Fazeela Selberg Zaib, redan kommit fram till om muslimer själva inte lyfte dessa frågor internt så skulle de oundvikligen komma att debatteras i offentlighetens obarmhärtiga ljus. Vilket de nu gjort.
Det mest problematiska med programmet är vinklingen att frågan handlar om en konflikt mellan "bokstavstroende" och "nytänkande" muslimer. Det är en mediahållning som kanske är oundviklig då formatet inte kan hantera komplexa förklaringar, men det är en grovt förenklad bild av verkligheten. Om något så skulle det redaktionella arbetet kunnat göra programmet till ett inlägg i en debatt som visar upp hur mångfasetterad den "muslimska gruppen" är i Sverige. I stället väljer man alltså att ge bilden av två läger och en kamp om tolkningsföreträde. Kampen om tolkningsföreträde finns där absolut, men den är betydligt mer komplex än ett svart och ett vitt läger.
Den genomgående frågan handlade till stor del om polygami. Där ingången i frågan verkade handla om att polygami i sig är orättvist och förkastligt, vilket så klart ytterligare polariserar reportagets "bokstavstroende" mot "nytolkarna". En antydan till en intressant analys gavs tillsammans med Mohammed Fazlhashemi där man använde begreppen tid och plats för att se på olika sätt att förhålla sig till religiösa sedvänjor. Här kunde man verkligen ha gjort något intressant av frågan men tyvärr så fick inte det något större utrymme utan blev istället ett verktyg för att dela upp muslimer i de som menar att tiden kräver nytolkningar och de som menar att platsen kräver eftergifter.
Polygamibegreppet problematiserades inte heller det. Här skulle man kunna anklaga UG för att föra en värdekonservativ linje eftersom man gör sitt reportage med utgångspunkten att polygami är fel. Snarare så borde en diskussion om polyamorösitet vara mer behjälplig. Det viktiga, ur ett demokratiskt perspektiv, borde inte vara hur människor väljer att organisera sina familjeliv, utan att alla inblandades rättigheter bevakas. Om inget annat så skulle diskussionen komma framåt i alla fall och vi skulle slippa att trampa vatten i väntan på ett mer rättvist samhälle.
Programmet kretsar kring en intressant fråga som handlar om texttolkning. Fazlhashemi uttrycker det elegant genom att förklara att texten i sig inte talar utan att det är människorna som får den att tala. Tyvärr verkade inte redaktionen alert nog att ta vara på det uttalandet och underlät att förtydliga det. Idén om att det finns ett "sant koraniskt islam" för de som följer boken ordagrant och ett "liberalt mysigt islam" för de som kunde tänka sig att välja bort vissa passager ligger som en överordnad ideologi rakt igenom hela reportaget. Det är lite trist.
Det som däremot framstår som alltmer tydligt efter reportaget är att gubbväldet i de svenska moskéerna verkar sjunga på sin sista refräng. Förvisso har de lite taskigt fångats i ett strålkastarljus som framhäver varenda blemma mer tydligt än passfotoautomaterna, men det blir allt tydligare att de saknar den intellektuella skärpa som kommer att krävas av församlingsledare i framtiden.
Det skall bli spännande att se hur imam-projektet med Kista folkhögskola kommer att fortlöpa i framtiden.
Det mest problematiska med programmet är vinklingen att frågan handlar om en konflikt mellan "bokstavstroende" och "nytänkande" muslimer. Det är en mediahållning som kanske är oundviklig då formatet inte kan hantera komplexa förklaringar, men det är en grovt förenklad bild av verkligheten. Om något så skulle det redaktionella arbetet kunnat göra programmet till ett inlägg i en debatt som visar upp hur mångfasetterad den "muslimska gruppen" är i Sverige. I stället väljer man alltså att ge bilden av två läger och en kamp om tolkningsföreträde. Kampen om tolkningsföreträde finns där absolut, men den är betydligt mer komplex än ett svart och ett vitt läger.
Den genomgående frågan handlade till stor del om polygami. Där ingången i frågan verkade handla om att polygami i sig är orättvist och förkastligt, vilket så klart ytterligare polariserar reportagets "bokstavstroende" mot "nytolkarna". En antydan till en intressant analys gavs tillsammans med Mohammed Fazlhashemi där man använde begreppen tid och plats för att se på olika sätt att förhålla sig till religiösa sedvänjor. Här kunde man verkligen ha gjort något intressant av frågan men tyvärr så fick inte det något större utrymme utan blev istället ett verktyg för att dela upp muslimer i de som menar att tiden kräver nytolkningar och de som menar att platsen kräver eftergifter.
Polygamibegreppet problematiserades inte heller det. Här skulle man kunna anklaga UG för att föra en värdekonservativ linje eftersom man gör sitt reportage med utgångspunkten att polygami är fel. Snarare så borde en diskussion om polyamorösitet vara mer behjälplig. Det viktiga, ur ett demokratiskt perspektiv, borde inte vara hur människor väljer att organisera sina familjeliv, utan att alla inblandades rättigheter bevakas. Om inget annat så skulle diskussionen komma framåt i alla fall och vi skulle slippa att trampa vatten i väntan på ett mer rättvist samhälle.
Programmet kretsar kring en intressant fråga som handlar om texttolkning. Fazlhashemi uttrycker det elegant genom att förklara att texten i sig inte talar utan att det är människorna som får den att tala. Tyvärr verkade inte redaktionen alert nog att ta vara på det uttalandet och underlät att förtydliga det. Idén om att det finns ett "sant koraniskt islam" för de som följer boken ordagrant och ett "liberalt mysigt islam" för de som kunde tänka sig att välja bort vissa passager ligger som en överordnad ideologi rakt igenom hela reportaget. Det är lite trist.
Det som däremot framstår som alltmer tydligt efter reportaget är att gubbväldet i de svenska moskéerna verkar sjunga på sin sista refräng. Förvisso har de lite taskigt fångats i ett strålkastarljus som framhäver varenda blemma mer tydligt än passfotoautomaterna, men det blir allt tydligare att de saknar den intellektuella skärpa som kommer att krävas av församlingsledare i framtiden.
Det skall bli spännande att se hur imam-projektet med Kista folkhögskola kommer att fortlöpa i framtiden.
